Det vackra jag ser!

Ikväll för 20 år sedan härjade stormen Gudrun.

Den största naturkatastrofen i Sverige någonsin.

 

Vi bodde i Halmstad då och det var en lördag.

Mamma och pappa var hos oss och åt mat och fikade. Det blåste inte nämnvärt under dagen. Men framåt eftermiddagen tog vinden i och mamma och pappa tackade för sig och körde hemåt. De ville hinna hem en sväng innan de skulle på bio samma kväll.

Patrik och jag tog bilen och körde ut till Grötvik för att kika på vågorna vid havet. Visst gick det stora vågor, men inte så farligt. Vi åkte hem till lägenheten och mamma ringde och berättade att de hann nästan bara hem innan pappa blev utringd för att ta hand om ett par nedblåsta träd. Alltså blev det inget biobesök.

Det hade då börjat blåsa allt hårdare i stan.

Patrik körde till närmsta pizzerian och hämtade pizza. Vinden ven rejält runt husen i det lilla villakvarteret där vi bodde.

Jag kommer ihåg att pappa ringde en gång på kvällen och frågade hur vi hade det. Han var ute och kapade träd som blåste ner allt eftersom. Min bror var också med. 

Även min syster ringde.  Men sen vid halv tio hörde jag inget mer från någon i min familj. Alla telefonlinjer lade av.

 

Stormen röt utanför och vi höll oss uppdaterade så gott vi kunde med hjälp av tv och radio. Kommer ihåg att tvn hade taskig bild då och då. Men vi hade ström hela tiden.

Ringde pappas mobil många gånger men det funkade inte.

Ovisst och oroligt att gå och lägga sig den kvällen utan att veta hur min familj hade det.

 

Hemma i Vanered hade mamma eldat i kaminen hela kvällen och väntade på pappa. Hon och katten Pyret som vi hade då satt där hemma helt avskärmade från allt. Mamma kunde bara lyssna på radion. Några stearinljus tända och dånet av stormen utanför huset.

Så småningom kom pappa och min bror hem med traktorn och skogsvagnen. De hade även plockat upp en man från Fegen som inte tog sig hem på natten.

Bakom huset hemma fanns det en stor granhäck. Min bror bad min mamma komma och titta ut när de kom hem.

Alla granar i den stora granhäcken hade blåst ner utom en.

Vår lilla jakthund Sudden bodde i en hundgård ett 30-tal meter från huset. Han var så rädd, min bror försökte hämta honom men han var så rädd. Mamma fick springa ut i stormen och ta in honom. Han var verkligen mammas vovve!❤️

 

Natten gick och när det ljusnade blev katastrofen ett faktum.

Min syster och hennes sambo försökte ta sig hem till Vanered, men fick gå, klättra och hoppa över fallna träd i 6km.

Vi satt i stan och kunde inte få kontakt med någon hemma.

Vi bestämde oss för att ta bilen och köra hemåt Vanered framåt dagen. 

Kommer ihåg att jag började gråta när vi åkte från stan och det gick upp för oss att omfattningen av stormens skador var enorma.

 

Väl hemma i Vanered träffades vi alla.

Minns att vi gick tillsammans upp på skogsvägen för att få en uppfattning om hur det såg ut.

Stora granar låg som plockepinn och stora kalhyggen hade skapats där Gudrun dragit fram. All storskog låg ner.

Jag minns hur pappa grät när vi gick där och såg eländet.

En fruktansvärd syn!

 

Efter den här natten började ett enormt arbete med att röja upp och ta hand om de träd som Gudrun skördat.

 

Massa praktiksa saker att ta tag i samtidigt som oro och tankar på framtiden fanns hos alla skogsägare.

 

För oss som bodde i stan återgick livet till det normala efter ett par dagar.

Jag jobbade i Oskarström då och på måndagen när jag kom till jobbet fanns det ingen ström

Så vi blev permitterade den dagen. 

Jag minns att jag handlade en del, batterier, T-röd och tändstickor. Sen körde jag hem till mamma och pappa igen.

På vägen hem till stan på kvällen hade jag kött mm som jag skulle ha i vår frys tillsvidare. Elavbrottet skulle bestå länge hemma i Vanered.

Hela 18 dygn var mamma och pappa strömlösa. Dagar som verkligen frestade på psyket.

 

Först när strömmen kom tillbaka kunde livet bli nästan som vanligt hos mina föräldrar igen.